tyska Väsentlig grammatik

Förkortningar som används i den här guiden

Varje exempel nedan har tre delar: originaltexten, en ordagrann gloss som beskriver hur varje ord fungerar, samt en naturlig översättning. Glossorna använder några förkortade etiketter för att hålla dem korta. Du behöver inte memorera dem – det här är en referens du kan återkomma till.

Person och numerus · 1sg / 2sg / 3sg — första / andra / tredje person singular (jag, du, han/hon/det) · 1pl / 2pl / 3pl — första / andra / tredje person plural (vi, ni, de)

Genus och kasus · m / f / n — maskulinum / femininum / neutrum · sg / pl — singular / plural · m.sg — kombinerat: maskulinum singular (och liknande f.pl, n.sg osv.) · NOM / ACC / GEN / DAT / INS / LOC — grammatiska kasus (nominativ/ackusativ/genitiv/dativ/instrumentalis/lokativ) – vilken roll ordet spelar i meningen

Tempus och aspekt · PRES — presens · PRET — preteritum (en avslutad händelse i förfluten tid) · IMPF — imperfekt (en pågående eller vanemässig situation i förfluten tid) · FUT — futurum · PERF — perfekt (en handling avslutad med relevans i nutid) · PROG — progressiv (pågående handling, t.ex. äter just nu) · COND — konditionalis (skulle…)

Modus · IND — indikativ (vanligt påstående) · SUBJ — subjunktiv (osäkerhet, önskningar, tvivel) · IMP — imperativ (uppmaningar) · INF — infinitiv (grundform: att gå, att äta)

Övrigt · REFL — reflexiv (handling på sig själv: mig, dig) · PERS — personlig a (bara spanska – markerar ett mänskligt direkt objekt) · HON — honorativ (extra artig form, vanlig i japanska/koreanska) · TOP / SUB / OBJ — ämnesmarkör / subjektsmarkör / objektsmarkör (japanska, koreanska) · CL — klassificerare (kinesiska, japanska, koreanska – ett räkneord för substantiv) · NEG — negation

Ordföljd och det verbala parentessystemet

Tyska huvudsatser följer V2-regeln: det konjugerade verbet är alltid det andra ledet, oavsett vad som kommer först. Subjektet kan stå före eller efter det verbet. I bisatser (inledda av weil, dass, wenn, ob…) flyttar det konjugerade verbet till allra sist. När en mening har två verbala delar (modal + infinitiv, hjälpverb + particip, verb med separabelt prefix) bildar de en 'parentes': det konjugerade verbet stannar i V2 och det andra ledet skjuts till slutet av satsen. Allt annat (objekt, tid, sätt, plats) klämmer in sig inom den parentesen.

• Heute gehe ich ins Kino. — Idag går jag på bio.
  Idag går jag på bio.
• Ich habe gestern einen Film gesehen. — Jag har igår en film sett.
  Jag såg en film igår.
• Ich weiß, dass er morgen kommt. — Jag vet att han imorgon kommer.
  Jag vet att han kommer imorgon.

De tre genusformerna

Varje tyskt substantiv är maskulinum (der), femininum (die) eller neutrum (das), och artikeln måste läras in tillsammans med ordet. Ändelser ger starka ledtrådar. Maskulinum: substantiv som slutar på -er, -ling, -ich, -ig, de flesta veckodagar, månader, årstider och väderord. Femininum: -e (de flesta), -heit, -keit, -ung, -schaft, -ion, -ie, -tät. Neutrum: diminutiver på -chen och -lein (alltid), -ment, -um, de flesta ord för unga varelser samt infinitiver använda som substantiv. Genus styr artikel, adjektivändelse och pronomen, vilket gör det strukturellt centralt – inte dekorativt.

• der Lehrer, die Lehrerin, das Mädchen — läraren-m, läraren-f, flickan-n
  läraren (man), läraren (kvinna), flickan.
• die Freiheit, die Zeitung, die Universität — friheten, tidningen, universitetet
  Feminina ändelser -heit, -ung, -tät.
• das Häuschen, das Dokument, das Datum — lilla huset, dokumentet, datumet
  Neutrum via -chen, -ment, -um.

De fyra kasusformerna

Tyskan markerar en nominalfras roll med fyra kasus. Nominativ är subjektet (den som 'gör något'). Ackusativ är det direkta objektet (det som direkt påverkas) och krävs också av vissa prepositioner (durch, für, gegen, ohne, um). Dativ är det indirekta objektet (mottagaren, 'till vem') och krävs av aus, bei, mit, nach, seit, von, zu samt av många verb (helfen, danken, gefallen). Genitiv uttrycker tillhörighet eller relation och följer wegen, trotz, während, statt. Tvåvägsprepositioner (in, an, auf, unter…) tar ackusativ för rörelse in mot något och dativ för statisk plats.

• Der Mann gibt dem Kind einen Apfel. — Mannen-N ger barnet-D ett äpple-A.
  Mannen ger barnet ett äpple.
• Das Auto meines Bruders ist neu. — Bilen min-Gen brors är ny.
  Min brors bil är ny.
• Ich gehe in die Schule. Ich bin in der Schule. — Jag går in i skolan-A. Jag är i skolan-D.
  Rörelse = ackusativ, plats = dativ.

Böjning av bestämd och obestämd artikel

Artiklarna förändras efter genus, numerus och kasus. Bestämd artikel: nominativ der/die/das/die, ackusativ den/die/das/die, dativ dem/der/dem/den (+ substantiv-n), genitiv des/der/des/der (+ substantiv-(e)s för mask/neutr). Obestämd artikel ein/eine: nominativ ein/eine/ein, ackusativ einen/eine/ein, dativ einem/einer/einem, genitiv eines/einer/eines. Det finns ingen plural obestämd artikel (bara bart substantiv, eller använd 'keine' för ingen). Possessiver (mein, dein, sein, ihr, unser, euer, ihr/Ihr) och 'kein' böjs precis som 'ein' och kallas ein-ord.

• Ich sehe den Hund, die Katze und das Pferd. — Jag ser hunden-A.m, katten-A.f och hästen-A.n.
  Jag ser hunden, katten och hästen.
• Ich helfe einem Freund und einer Freundin. — Jag hjälper en vän-D.m och en väninna-D.f.
  Jag hjälper en (manlig) vän och en (kvinnlig) vän.
• Das ist das Buch meines Vaters. — Det är boken min-Gen fars.
  Det är min fars bok.

Personliga pronomen

Nominativ: ich, du, er/sie/es, wir, ihr, sie/Sie. 'du' är informellt singular; 'ihr' är informellt plural; 'Sie' (med stor bokstav) är formellt singular och plural. Pronomenet förändras också efter kasus. Ackusativ: mich, dich, ihn, sie, es, uns, euch, sie/Sie. Dativ: mir, dir, ihm, ihr, ihm, uns, euch, ihnen/Ihnen. Det finns inget separat genitiv i vardagligt bruk; tillhörighet uttrycks med possessiva adjektiv (mein, dein, sein, ihr, unser, euer, ihr/Ihr). Tredjepersonspronomenet måste stämma med substantivets grammatiska genus, inte biologiskt kön, så ett bord (der Tisch) är 'er'.

• Er gibt mir das Buch und ich gebe es ihm zurück. — Han ger mig-D boken och jag ger den honom-D tillbaka.
  Han ger mig boken och jag ger tillbaka den till honom.
• Kennst du sie? Ja, ich kenne sie gut. — Känner du-inf henne-A? Ja, jag känner henne-A väl.
  Känner du henne? Ja, jag känner henne väl.
• Wo ist der Schlüssel? Er liegt auf dem Tisch. — Var är nyckeln? Han ligger på bordet.
  Var är nyckeln? Den ligger på bordet.

Verbkonjugation och viktiga oregelbundna verb

Ett reguljärt tyskt verb tar stammen (infinitiv minus -en) plus personändelsen: -e, -st, -t, -en, -t, -en (ich, du, er/sie/es, wir, ihr, sie/Sie). Verb vars stammar slutar på -d/-t infogar -e- före -st och -t (arbeitest, arbeitet). Många starka verb ändrar stammens vokal i du/er/sie/es i presens (a → ä, e → i/ie). De fyra viktigaste oregelbundna verben är sein (att vara), haben (att ha), werden (att bli / futurum + passiv) och gehen (att gå); deras former måste memoreras.

• ich bin, du bist, er ist, wir sind, ihr seid, sie sind — att vara – presens
  Fullständigt presens av sein.
• ich habe, du hast, er hat, wir haben, ihr habt, sie haben — att ha – presens
  Fullständigt presens av haben.
• ich werde, du wirst, er wird, wir werden, ihr werdet, sie werden — att bli – presens
  Fullständigt presens av werden (bildar även futurum/passiv).

Presens

Tyskan har bara ett presens; det täcker både engelskans simple present och present continuous. 'Ich lese' betyder både 'jag läser' och 'jag håller på att läsa'. Presens används också rutinmässigt för nära framtid när ett tidsuttryck gör det tydligt ('Ich komme morgen' = 'jag kommer imorgon'). Starka verb ändrar stammens vokal i 2:a och 3:e person singular: fahren → du fährst, er fährt; sprechen → du sprichst, er spricht; sehen → du siehst, er sieht. I övrigt är ändelserna helt reguljära: -e, -st, -t, -en, -t, -en.

• Ich lerne jeden Tag Deutsch. — Jag lär mig varje dag tyska.
  Jag lär mig / håller på att lära mig tyska varje dag.
• Du fährst zu schnell! — Du kör för fort (vokalförändring a→ä).
  Du kör för fort!
• Morgen fliegen wir nach Berlin. — Imorgon flyger vi till Berlin.
  Imorgon flyger vi till Berlin.

Perfekt vs Präteritum

Talad tyska använder Perfekt för nästan alla händelser i det förflutna: hjälpverbet haben eller sein (i presens) + Partizip II i slutet av satsen. Sein används med rörelseverb eller verb för tillståndsförändring (gehen, fahren, kommen, werden, sterben) samt med sein/bleiben själva; haben används med allt annat. Präteritum (enkelt förflutet: ich ging, ich machte, ich sah) är det skriftliga/litterära tempuset och används i berättande; i tal används normalt bara sein, haben, werden och modalverben i Präteritum (war, hatte, wurde, konnte…).

• Ich habe gestern einen Brief geschrieben. — Jag har igår ett brev skrivit.
  Jag skrev ett brev igår.
• Wir sind nach Berlin gefahren. — Vi är till Berlin åkt.
  Vi åkte till Berlin.
• Es war einmal ein König, der hatte drei Töchter. — Det var en gång en kung som hade tre döttrar.
  Det var en gång en kung som hade tre döttrar.

Futurum

Futur I bildas med konjugerat presens av werden + infinitiv i slutet av satsen: ich werde gehen, du wirst gehen, er wird gehen, wir werden gehen, ihr werdet gehen, sie werden gehen. I vardaglig tyska används detta tempus dock framför allt för att uttrycka en förutsägelse, ett löfte, ett antagande eller stark avsikt. För vanliga framtida händelser använder tyskar enkelt presens plus ett tidsord (morgen, nächste Woche). Futur II (werde + Partizip II + haben/sein) uttrycker något som antas vara avslutat vid en framtida tidpunkt.

• Ich werde dich morgen anrufen. — Jag kommer dig imorgon ringa-upp.
  Jag ringer dig imorgon.
• Es wird bald regnen. — Det kommer snart regna.
  Det kommer att regna snart.
• Nächstes Jahr studiere ich in Wien. — Nästa år studerar jag i Wien.
  Nästa år studerar jag i Wien (presens används för framtid).

Presens av reguljära (svaga) verb

Svaga verb är de förutsägbara, helt reguljära tyska verben. För att konjugera tar man infinitiven, tar bort det sista -en och lägger till personändelsen: -e, -st, -t, -en, -t, -en. Stammens vokal förändras aldrig (jämför starka verb som fahren / fährt). Verbet 'machen' (att göra, att laga) är läroboksmodellen:

När stammen slutar på -d, -t eller i ett konsonantkluster som skulle göra uttal besvärligt (-tm-, -ffn-, -chn-) infogas ett extra -e- före -st och -t. Verbet 'arbeiten' (att arbeta) visar detta:

Samma mönster: reden (du redest), warten (du wartest), finden (du findest), atmen (du atmest), öffnen (du öffnest). Verb vars stam slutar på -s, -ss, -ß, -z, -tz sammansmälter med du-ändelsen och skriver bara -t: reisen → du reist, heißen → du heißt, sitzen → du sitzt, tanzen → du tanzt.

• Ich mache jeden Tag Sport. — Jag gör varje dag sport.
  Jag tränar varje dag.
• Was machst du am Wochenende? — Vad gör du-inf på helgen?
  Vad gör du den här helgen?
• Sie arbeitet als Ärztin in Berlin. — Hon arbetar som läkare-f i Berlin.
  Hon arbetar som läkare i Berlin.
• Wir arbeiten heute bis sechs Uhr. — Vi arbetar idag till klockan sex.
  Vi jobbar till klockan sex idag.
• Ihr wartet schon eine Stunde. — Ni väntar redan en timme.
  Ni har väntat i en timme redan.
• Wie heißt du? Ich heiße Anna. — Vad heter du-inf? Jag heter Anna.
  Vad heter du? Jag heter Anna.

wollen + Infinitiv (att vilja)

För att säga 'jag vill göra X' använder tyskan modalverbet 'wollen' plus bare infinitiv av huvudverbet i slutet av satsen. 'Wollen' är oregelbundet i singularis (vokalförändring o → i i ich/du/er) och är ett av de sex kärnmodalverben. Obs: 'wollen' är starkt och direkt. För artiga önskemål ('jag skulle vilja') använder tyskar 'möchte' istället (se nästa avsnitt). Att säga 'Ich will einen Kaffee' till en servitör låter ohövligt.

Mönstret är: subjekt + konjugerat wollen (i V2) + ... + infinitiv (allra sist). I bisatser ('dass', 'weil', 'wenn') flyttar modalen till allra sist, efter infinitiven. 'Wollen' kan också ta ett substantiv direkt utan infinitiv ('Ich will einen Apfel' = jag vill ha ett äpple), men med verb krävs infinitiv och ersätts aldrig av 'zu + infinitiv' som det skulle vara efter icke-modala verb.

• Ich will heute Abend ins Kino gehen. — Jag vill ikväll på bio gå-INF.
  Jag vill gå på bio ikväll.
• Willst du etwas trinken? — Vill du-inf någonting dricka-INF?
  Vill du ha något att dricka?
• Er will Arzt werden. — Han vill läkare bli-INF.
  Han vill bli läkare.
• Wir wollen nächstes Jahr nach Italien fahren. — Vi vill nästa år till Italien åka-INF.
  Vi vill åka till Italien nästa år.
• Sie sagt, dass sie nicht kommen will. — Hon säger att hon inte komma-INF vill.
  Hon säger att hon inte vill komma.
• Was wollt ihr machen? — Vad vill ni-pl göra-INF?
  Vad vill ni göra?

werden + Infinitiv (Futur I, 'ska / kommer att')

Futur I bildas med presens av 'werden' plus infinitiven av huvudverbet i slutet av satsen. 'Werden' är oregelbundet (du wirst, er wird):

I vardagligt tal hoppar tyskar ofta över Futur I och använder enkelt presens med ett tidsord: 'Ich rufe dich morgen an' (jag ringer dig imorgon). Futur I föredras när man vill betona (a) en förutsägelse eller ett antagande om framtiden ('Es wird bald regnen'), (b) ett löfte eller stark avsikt ('Ich werde es nie vergessen'), eller (c) ett antagande om nutiden ('Er wird wohl schon zu Hause sein' = han är troligen redan hemma). Jämfört med engelskans 'going to': tyskan har ingen separat konstruktion; både 'will' och 'going to' motsvaras av antingen presens + tidsord eller Futur I, beroende på betoning. Blanda inte ihop 'werden + infinitiv' (futurum) med 'werden + Partizip II' (passiv) och med hela verbet 'werden' som betyder 'att bli' ('Es wird kalt' = Det börjar bli kallt).

• Ich werde dir helfen. — Jag kommer dig-D hjälpa-INF.
  Jag hjälper dig.
• Wirst du das wirklich tun? — Kommer du-inf det verkligen göra-INF?
  Tänker du verkligen göra det?
• Es wird morgen regnen. — Det kommer imorgon regna-INF.
  Det kommer att regna imorgon.
• Wir werden uns nie wiedersehen. — Vi kommer oss-A aldrig återse-INF.
  Vi kommer aldrig att se varandra igen.
• Er wird wohl im Stau stehen. — Han kommer troligen i-köen stå-INF.
  Han är troligen fast i trafiken (antagande om nutiden).
• Nächstes Jahr werde ich in Wien studieren. — Nästa år kommer jag i Wien studera-INF.
  Nästa år studerar jag i Wien.

haben / sein + Partizip II (Perfekt)

Perfekt är det vardagliga förflutna tempuset i talad tyska. Det består av två delar: ett konjugerat hjälpverb i V2 (antingen 'haben' eller 'sein' i presens) och Partizip II av huvudverbet allra sist i satsen. Att välja rätt hjälpverb är avgörande.

Använd sein när verbet uttrycker: - rörelse från A till B: gehen, fahren, kommen, fliegen, laufen, reisen, steigen, fallen - tillståndsförändring: werden, sterben, aufwachen, einschlafen, wachsen - de tre 'särskilda' verben: sein, bleiben, passieren / geschehen

Använd haben för allt annat, inklusive alla transitiva verb (verb som tar ett direkt objekt) och de flesta verb som beskriver en aktivitet utan platsförändring.

Partizip II-bildning: svaga verb lägger till ge- + stam + -t (machen → gemacht). Starka verb lägger till ge- + (ofta förändrad) stam + -en (sehen → gesehen, sprechen → gesprochen). Verb med oseparabla prefix (be-, ver-, er-, ent-, zer-, ge-) tar INGET ge-: verstehen → verstanden, bezahlen → bezahlt. Separabla prefixverb infogar -ge- mellan prefix och stam: aufstehen → aufgestanden, anrufen → angerufen.

• Ich habe gestern einen Film gesehen. — Jag har igår en film sett.
  Jag såg en film igår.
• Wir sind nach Hause gegangen. — Vi är hem gångna.
  Vi gick hem.
• Hast du schon gefrühstückt? — Har du-inf redan ätit frukost?
  Har du ätit frukost redan?
• Er ist sehr früh aufgestanden. — Han är mycket tidigt upp-stått.
  Han gick upp väldigt tidigt.
• Was hat er gesagt? — Vad har han sagt?
  Vad sa han?
• Sie sind drei Tage in Berlin geblieben. — De är tre dagar i Berlin stannat.
  De stannade i Berlin i tre dagar.

ich möchte / würde gerne + Infinitiv (skulle vilja)

Tyskan har två artiga sätt att säga 'jag skulle vilja'. Det första är 'möchte', som historiskt sett är Konjunktiv II av 'mögen' (att tycka om) men fungerar som ett eget modalverb i modern användning:

Precis som alla modala verb konjugeras 'möchte' i V2 och huvudverbet stannar som bare infinitiv sist. 'Möchte' kan också ta ett substantiv direkt utan verb ('Ich möchte einen Kaffee' = jag skulle vilja ha ett kaffe).

Det andra alternativet är 'würde gerne' + Infinitiv. 'Würde' är Konjunktiv II av werden och 'gerne' (gärna) signalerar entusiasm. Strukturen: subjekt + würde (V2) + ... + gerne + infinitiv (sist). 'Würde gerne' är något varmare och föredras för handlingar man skulle uppskatta att göra, medan 'möchte' är standardformen för beställning, önskemål och artiga förfrågningar.

Båda formerna är mycket artigare än 'wollen'. I en butik eller restaurang säger man alltid 'Ich möchte' eller 'Ich hätte gerne', aldrig 'Ich will'.

• Ich möchte einen Kaffee, bitte. — Jag skulle-vilja ett-A kaffe, tack.
  Jag skulle vilja ha ett kaffe, tack.
• Möchtest du etwas essen? — Skulle-vilja du-inf något äta-INF?
  Skulle du vilja ha något att äta?
• Wir möchten ein Zimmer für zwei Nächte reservieren. — Vi skulle-vilja ett rum för två nätter boka-INF.
  Vi skulle vilja boka ett rum för två nätter.
• Ich würde gerne mit dir reden. — Jag skulle gärna med dig-D prata-INF.
  Jag skulle gärna prata med dig.
• Er würde gerne nach Japan reisen. — Han skulle gärna till Japan resa-INF.
  Han skulle gärna resa till Japan.
• Was möchten Sie trinken? — Vad skulle-vilja ni-formellt dricka-INF?
  Vad skulle ni vilja dricka?

gerade + verb (progressiv omskrivning)

Tyskan saknar ett dedikerat kontinuerligt tempus som engelskan. 'Ich lese' täcker både 'jag läser' och 'jag håller på att läsa'. När talaren vill betona att handlingen pågår just nu, i detta ögonblick, läggs adverbet 'gerade' (just nu, för tillfället) till före eller efter verbet:

En mer emfatisk regional/kollokial form (ofta kallad den rheniska progressiven, vanlig i västra Tyskland och standard i talad nederländska) är 'am + infinitiv använd som substantiv':

Formen 'am + Infinitiv' är utbredd i tal men uppfattas fortfarande som kollokial i skrift. 'Dabei, zu + Infinitiv' är fullt standardmässig och något mer formell. Obs: infinitiven som används som substantiv skrivs med stor bokstav (am Lesen, beim Essen). 'Gerade' är det absolut vanligaste och säkraste alternativet för inlärare.

• Was machst du gerade? — Vad gör du-inf just-nu?
  Vad gör du just nu?
• Ich lese gerade ein interessantes Buch. — Jag läser just-nu en intressant bok.
  Jag håller på att läsa en intressant bok.
• Sie telefoniert gerade mit ihrer Mutter. — Hon pratar-telefon just-nu med sin-D mamma.
  Hon pratar i telefon med sin mamma just nu.
• Ich bin gerade am Kochen. — Jag är just-nu på laga-mat-INF.
  Jag håller på att laga mat just nu (kollokialt).
• Wir sind dabei, das Haus zu renovieren. — Vi är mitt-i huset att renovera-INF.
  Vi håller på att renovera huset.
• Gerade jetzt regnet es stark. — Just nu regnar det kraftigt.
  Just nu regnar det kraftigt.

können + Infinitiv (kan / förmår)

'Können' är modalverbet för förmåga, tillstånd (informellt) och möjlighet. Precis som alla sex modala verb uppvisar det en vokalförändring i singularis (ö → a) och formen er/sie/es saknar ändelsen -t:

Struktur: subjekt + können (V2) + ... + infinitiv (sist). 'Können' fungerar också som fullverb (utan annan infinitiv) med betydelsen 'att behärska' ett språk eller en färdighet: 'Ich kann Deutsch' = jag talar / kan tyska. För artiga förfrågningar ('Skulle du kunna…?') använder tyskan Konjunktiv II 'könnte' (ich könnte, du könntest, er könnte, wir könnten, ihr könntet, sie könnten). 'Könnten Sie mir helfen?' är en mycket vanlig artig formel.

Blanda inte ihop 'können' (förmåga/möjlighet) med 'dürfen' (tillstånd, 'ha lov att'). 'Kann ich rauchen?' frågar bokstavligen 'Klarar jag av att röka?' men är kollokialt fint för 'Får jag röka?'. Den strikt korrekta versionen är 'Darf ich rauchen?'.

• Ich kann sehr gut schwimmen. — Jag kan mycket bra simma-INF.
  Jag kan simma mycket bra.
• Kannst du mir bitte helfen? — Kan du-inf mig-D snälla hjälpa-INF?
  Kan du hjälpa mig, tack?
• Er kann drei Sprachen sprechen. — Han kan tre språk tala-INF.
  Han kan tala tre språk.
• Wir können heute Abend leider nicht kommen. — Vi kan ikväll tyvärr inte komma-INF.
  Tyvärr kan vi inte komma ikväll.
• Könnten Sie das bitte wiederholen? — Skulle-kunna ni-formellt det snälla upprepa-INF?
  Skulle ni kunna upprepa det, tack?
• Sie kann Spanisch und Italienisch. — Hon kan spanska och italienska.
  Hon kan spanska och italienska.

Separabla prefixverb i detalj

Separabla prefixverb finns överallt i tyskan. Prefixet bär betoningen och den mest konkreta betydelsen, och det lösgör sig fysiskt i huvudsatser. Vanliga prefix är: ab-, an-, auf-, aus-, bei-, ein-, fest-, fort-, her-, hin-, los-, mit-, nach-, vor-, weg-, weiter-, wieder-, zu-, zurück-, zusammen-.

Var hamnar prefixet? - Huvudsats, enkelt tempus: prefixet allra sist. 'Ich stehe um sieben auf.' - Efter ett modal: verbet förblir som ett ord sist (infinitiv). 'Ich muss um sieben aufstehen.' - Perfekt: -ge- infogas mellan prefix och stam. 'Ich bin um sieben aufgestanden.' - Bisats (weil, dass, wenn): hela ordet förblir ihopskrivet, allra sist. 'Er sagt, dass er um sieben aufsteht.' - Imperativ (du): prefixet flyger till slutet. 'Steh auf!' = Stig upp!

Verb med rörelserelaterade separabla prefix (aufstehen, ankommen, abfahren, ausgehen) tar sein i Perfekt; aktivitetsverb (anrufen, aufmachen, einkaufen) tar haben. Valet följer de vanliga hjälpverbsreglerna (se haben/sein-avsnittet).

• Ich stehe jeden Morgen um halb sieben auf. — Jag stiger varje morgon klockan halv sju upp.
  Jag går upp klockan halv sju varje morgon.
• Wann kommt der Zug aus Berlin an? — När kommer tåget från Berlin an?
  När anländer tåget från Berlin?
• Mach bitte das Fenster zu, es ist kalt! — Stäng snälla fönstret till, det är kallt!
  Stäng fönstret snälla, det är kallt!
• Wir sind gestern Abend mit Freunden ausgegangen. — Vi är igår kväll med vänner ut-gångna.
  Vi gick ut med vänner igår kväll.
• Sie hat mich gestern dreimal angerufen. — Hon har mig igår tre gånger an-ringt.
  Hon ringde mig tre gånger igår.
• Ich muss jetzt einkaufen gehen. — Jag måste nu handla-INF gå-INF.
  Jag måste gå och handla nu.

Modalverb

De sex modalverben är können (kan/förmår), müssen (måste/är tvungen), sollen (ska/förväntas), wollen (vill), dürfen (får/är tillåten) och mögen (tycka om) / dess subjunktiv möchte (skulle vilja). De är oregelbundna i presens: de flesta uppvisar en vokalförändring i singularis (ich kann, du kannst, er kann; ich muss, du musst, er muss). Modalet konjugeras i V2 och huvudverbet stannar som bare infinitiv i slutet av satsen, och bildar det verbala parentessystemet. I bisatser flyttar modalet allra sist, efter infinitiven.

• Ich kann gut Deutsch sprechen. — Jag kan bra tyska tala.
  Jag kan tala tyska bra.
• Du musst jetzt nach Hause gehen. — Du måste nu hem gå.
  Du måste gå hem nu.
• Er sagt, dass er nicht kommen kann. — Han säger att han inte komma kan.
  Han säger att han inte kan komma.

Separabla prefixverb

Många tyska verb bildas med ett betonat prefix (auf-, an-, ab-, aus-, ein-, mit-, vor-, zu-, weg-, zurück-...) som lösgör sig i huvudsatser. Den konjugerade stammen stannar i V2 och prefixet flyger till slutet av satsen. I infinitiv, i bisatser och efter ett modal skrivs verbet som ett ord. Partizip II bildas genom att infoga -ge- mellan prefixet och stammen: aufstehen → aufgestanden, anrufen → angerufen. Obetonade prefix (be-, ent-, er-, ge-, ver-, zer-) är oseparabla och delar sig aldrig.

• Ich stehe jeden Morgen um sieben auf. — Jag stiger varje morgon klockan sju upp.
  Jag går upp klockan sju varje morgon.
• Ruf mich bitte heute Abend an! — Ring mig snälla ikväll an!
  Ring mig snälla ikväll!
• Ich habe ihn gestern angerufen. — Jag har honom igår an-ringt.
  Jag ringde honom igår.

Negation: nicht och kein

Tyskan har två negatorer. 'Kein' negerar ett substantiv som annars skulle ta en obestämd artikel eller ingen artikel alls; det böjs precis som 'ein' (kein, keine, keinen, keinem…). 'Nicht' negerar allt annat: verb, adjektiv, adverb, prepositionala fraser eller hela meningar. Placeringsregler för 'nicht': det placeras före det element det negerar (adjektiv, platser, sättsadverb) och allra sist i en sats när det negerar hela verbet eller meningen. I en parentesstruktur sitter det precis före det andra verbala ledet i slutet.

• Ich habe kein Auto. — Jag har ingen bil.
  Jag har ingen bil.
• Ich gehe heute nicht ins Büro. — Jag går idag inte till-kontoret.
  Jag går inte till kontoret idag.
• Sie ist nicht müde. — Hon är inte trött.
  Hon är inte trött.

Frågor

Ja/nej-frågor är V1: det konjugerade verbet flyttar till första position och subjektet följer direkt efter. Frågeordsfrågor börjar med ett frågeord (wer 'vem', was 'vad', wo 'var', wohin 'vart', woher 'varifrån', wann 'när', warum 'varför', wie 'hur', welcher 'vilken', wie viel(e) 'hur mycket/många') och följer sedan V2-mönstret, så verbet stannar i andra position. 'Wer' böjs för kasus: wer (N), wen (A), wem (D), wessen (G). För att artigt be om något lägger man vanligen till 'bitte'.

• Kommst du heute Abend? — Kommer du ikväll?
  Kommer du ikväll?
• Wo wohnst du? — Var bor du?
  Var bor du?
• Wem gehört dieses Buch? — Vem-D tillhör den här boken?
  Vem tillhör den här boken?

Pluralbildning

Tyskan har ingen enstaka standardplural. De vanligaste mönstren är: -e (ofta med omljud på maskulina: der Tisch → die Tische, der Stuhl → die Stühle); -er (med omljud där möjligt, mestadels neutrumer: das Kind → die Kinder, das Buch → die Bücher); -(e)n (de flesta feminina: die Frau → die Frauen, die Blume → die Blumen); -s (lånord och korta ord: das Auto → die Autos, das Hotel → die Hotels); ingen ändelse men omljud (en del maskulina/neutrumer på -er, -el, -en: der Bruder → die Brüder, der Apfel → die Äpfel). Alla pluraler tar artikeln 'die' i nominativ.

• der Tisch → die Tische — bord → bord (-e + omljud där möjligt)
  bordet → borden
• das Kind → die Kinder — barn → barn (-er)
  barnet → barnen
• die Frau → die Frauen; das Auto → die Autos — kvinna → kvinnor (-en); bil → bilar (-s)
  Ytterligare två vanliga mönster.

Adjektivkongruens

Ett adjektiv före ett substantiv måste ta en ändelse som signalerar genus, numerus och kasus; bara predikativa adjektiv (efter sein, werden, bleiben) förblir oböjda: 'Das Haus ist alt'. Två huvudparadigm finns. Svag böjning följer en bestämd artikel (der, die, das, dieser…), som redan bär kasusinformation, så adjektivet tar bara -e eller -en. Stark böjning används när ingen artikel finns och adjektivet självt måste signalera kasus; ändelserna ser då ut som den bestämda artikeln (kalter Kaffee, gutes Bier, frische Milch). Efter den obestämda artikeln (blandad böjning) är mönstret en blandning av de två.

• der gute Wein, den guten Wein, dem guten Wein — det goda vinet (N, A, D) – svag
  Efter den bestämda artikeln: -e / -en.
• guter Wein, guten Wein, gutem Wein — gott vin (N, A, D) – stark
  Ingen artikel: adjektivet bär kasusmarkören.
• ein guter Wein, einen guten Wein, einem guten Wein — ett gott vin (N, A, D) – blandad
  Efter ein/kein/mein: blandning av svag och stark.